Här följer inga krusiduller eller censur utan intervjun med alla medlemmarna i Kid Down läggs ut i sin helhet. Den var så pass gemytlig och skämtsam att den förtjänar det.
Intervjun ska göras inne på en bar och vakterna vid ingången stoppar oss för uppvisning av legitimation. Vi slipper dock undan till slut. En liten kul parantes.
Jag börjar med att ställa samma fråga som grabbarna där ute. Hur gamla är ni egentligen?
- Ne, nu ska jag vara helt ärlig faktiskt. Jag är 23 år, heter Eric och kommer från Åmål.
- Jag är 22 år och heter Kristoffer.
- Jag är 23 och heter Jens.
David: För gammal, det vill säga 26. Pensionsåldern närmar sig med stormsteg. Det värker lite.
Er var det sannerligen inte lätt att läsa på något om. Så låt oss låtsas att jag är en utomjording. Hur skulle ni beskriva Kid Down för mig?
David: Vi är faktiskt från jorden.
Jo, jag vet, men nu agerar jag utomjording.
David: Okej, att vi har tjusiga tentakler.
Eric: Fyra glada bönder.
Kristoffer: Gött gäng som spelar musik.
Jens: Från Dalslands urskog. Vi kommer ta er till skogen, till ert nya hem.
David: Och lite annat…
Ni kommer ju från Åmål. Hur är möjligheterna för band att blomstra upp där?
Eric: Går det bra så går det väldigt bra. Åmål som stad har verkligen uppmärksammat oss. Folk känner igen oss på stan och peppar oss.
Så ni är så här minikändisar i Åmål, eller storkändisar kanske man ska säga?
Jens: Det är vi som betalar notan. Nej, men...
Om det inte går så bra så är det svårt eller?
Eric: Nej, men när man väl nått punkten att man kommer nån vart så flyter det på. Man bevisar att de går att göra något även om man bor i en småstad. Ta sig ut i stora vida världen och se länsgränserna.
Jag vet inte om ni såg the Hives igår?
- Ne, vi kom lite för sent.
De sade att alla bra band kommer från småstäder. Vad beror det på?
Eric: Det finns inte så mycket att göra. Vi har varit polare hur länge som helst. Vis spelar musik och det är typ det enda vi gör.
Ni grundades annars år 2001 men det dröjde ända till år 2007 innan ni fick släppa ert debutalbum. Beskriv vägen dit…
David: Lång, tråkig och besvärlig.
Eric: Det sjuka är ju att vi var aktiva hela tiden.
David: Ja, det är rätt skrämmande. Jag vet inte hur många eventuella skivor vi egentligen kunde ha släppt.
Eric: Men samtidigt hur många eventuellt dåliga skivor vi skulle ha släppt.
David: Ja, det känns bra att det som blev debuten faktiskt blev debuten.
Men 2001, då måste ni ha varit väldigt unga.
Eric: Ja, vi var väl 15, 16 något sådant.
Kristoffer: Morsan fick väl skriva på skivkontraktet tror jag...
Jaha, så morsan var typ med i bandet?
David: Hon var med i bandet istället för honom... Nedå.
Ni har ändå lyckats hålla ihop. Det händer ju rätt mycket från 15 till 23...
Eric: Ja, vi har alltid sett en positiv utvecklingskurva hela tiden. Släppet EP 2003, signade ett mindre bolag 2004. 2005 släppte vi en till EP. Åkte till USA och spelade. Vi blev pushade vidare. Vi har gjort en massa spelningar. Jag skulle uppskatta att vi gjort 200-250 spelningar. Hunnit med mycket – utvecklats som ett band.
Ni blev faktiskt signade av ett så pass erkänt skivbolag som Burning Heart Records. Hur gick det till?
Eric: De kontaktade oss. Tack vare vårt turnerande. Skrev på 2007. Tjatade nästan till oss det.
Kid Down då. Var kommer det ifrån?
Jens: Oh, den där vanliga frågan…
Jo, tack, jag vet.
Eric: Den är svår…
David. Och väldigt lätt besvarad. En förkortning av ”A kid called down”, som är första låten på skivan.
Eric springer iväg med sin mobil. Intervjun fortsätter med de andra killarna.
Vad har ni för bandinfluenser?
Kristoffer: Oh, det är så grymt brett.
Jens: Lyssnar på det mesta. På senare år har man börjat lyssna på det som man verkligen gillar och skiter i vad andra tycker.
Ni vill gärna kategorisera er med band som Taking Back Sunday, Fall Out Boy och Foo Fighters.
David: Jag tror snarare att det är andra som vill det.
Men det står ju så på er hemsida...
David: Jo, det är väl vi som har ansvaret. Vi är för lata för att skriva själva… Det är någon annan som skrivit det.
Men om det är felaktigt så får ni väl ändra?
David: Ne, sånt sysslar inte vi med. Men det är klart vi gillar banden.
Kristoffer: Själva tanken är väl att de personer som gillar de banden även ska kunna fatta tycke för oss.
Kan ni komma upp i deras standard?
David: Det är vi ju redan.
Ni har självkänsla i alla fall.
Kristoffer: Vi håller ju på med ett nytt album nu.
David: Så sen kan vi banka skitet ur TBS.
Annars tycker jag att ni låter ganska likt Neverstore. Får vi helt enkelt vänta oss många sådana här svenska band, som för några år sen kom mycket i USA och Kanada?
David: Det är ju så det funkar. Det har varit stort i USA under några år och till Sverige, som ligger lite efter, har det kommit nu.
Kristoffer: Det är som ett klädmode. Det är det här som gäller.
Jens: 2000-talets pojkband.
Så ni skulle kalla er väldigt amerikaniserade, eller?
David: Ja, definitivt. Med en svensk touche av dialekt.
Ni vann publikens MySpace-pris på Rockbjörnen, ganska fränt. Var placerar ni den vinsten?
David: Det är fruktansvärt bra. Gjort en del. Vi hade förmodligen inte suttit här idag om vi inte fått det. Så det är vi väldigt tacksamma för.
Vad ska ni göra så att fler personer lär känna er?
Jens: Just nu håller vi ju på med ny skiva. Som jag tycker är absolut det bästa vi har gjort. Nu vågar vi göra vad vill. Men musiken har kanske ändras lite.
Vad har ändrats?
Kristoffer: Vi har väl inte ändrat oss så mycket. Kasnke är det lite mer lättillgängligt nu.
David: Jag tror inte nån utav oss känner behovet av att bevisa vad vi kan längre.
Det är ju strongt redan efter första plattan…
Jens: Ja, men det är så många som vill ha cred hela tiden och då gör de inte vad de vill. De lägger in en gitarr bara för att det säljer.
Det låter ju väldigt moget av så pass unga grabbar…
David: Ja, jag är ju rätt gammal.
Så det är du som står för mognaden?
- Ja, precis.
Jens: Själv gillar jag enkel musik. Musik är ju humant, gillar man det så gillar man det. Man kan ju inte hjälpa vad man gillar.
Annars är genren som ni håller på med inte speciellt känd för att ha lysande texter direkt. Är det en bild som ni vill förändra?
Kristoffer: Vi har ju våra texter och de har ganska allvarliga teman.
Jens: Vi skriver om det vi vill skriva om.
Kristoffer: Man ska inte ta sig på för stort allvar heller. För då blir allt skit ändå.
David: Ja, garanterat.
Vad kan vi förvänta oss av era liveakter?
Jens: Kaos.
Kristoffer: Live är det punkigare. Vi vill inte låta som vi gör på skiva. Då kan vi lika gärna spela playback. Vi vill visa upp en annan del av bandet.
Ni spelar samtidigt som Håkan. Hur känns det?
David: Vi drar förhoppningsvis inte samma sorts publik. Men visst skulle det vara roligt att se farfar Håkan.
Ni får väl tillägna honom en låt helt enkelt?
Jens; Ja. Det skulle vara kul om han bjöd in oss.
Vad säger ni om att spela framför en trött publik i skitig lera; Trivs ni på festivaler?
-Ja, lätt! Vi har varit på så många festivaler.
Favoritfestivalen då?
- Augustibuller i sina bästa dar.
Kristoffer: Jag är så jävla dålig på festivaler. Ser aldrig några band. Dricker öl i campet, och missar det band som jag tjatat om i ett halvår att se. Hoppas inte de som gillar oss har samma inställning.
Hur ser framtiden ut?
Eric: Det känns bra för första gången. Vi har lite saker i bagaget som vi tar med oss inför nästa släpp. En annan struktur, ett tänk och en strategi för första gången.
Jacob Ottoson | URL