Musik har en enormt jämförbar betydelse för människor, på alla sätt - precis som allt som man kan ägna sig åt i livet. Trender kommer alltid uppstå, och människor kommer alltid, eller inte alls - följa dem.
Kid Downs nya 'and The Noble Art of Irony' är förvisso enormt lik de aktuella trender inom dagens "pop/punk/emo-scen", men är samtidigt genuin och fylld av budskap.
Bakom deras fasad av nyfikenhet, ironi och ungdomlighet finns en sarkasm som speglas var dag i våran omgivning. Det är en av faktorerna till att deras skiva skiljer sig från allt det andra, som vi som lyssnare idag blir påproppade med.
Ett flertal av texterna på denna skiva skriker inte "$$$$$", utan är faktiskt originella.
Den är väldigt lätt att lyssna på och kommer förmodligen älskas av miljoner unga lyssnare, även om de aldrig någonsin kommer att ta till sig av budskapen.
Tråkigt nog, så just för att skivan är lätt att lyssna på, och kan tyckas vara galet mainstream, så kommer de som tar avstånd från trenderna gå miste om något.
Jag vill med detta självklart inte generalisera, för smaken är som baken.
För er som inte orkar läsa allt här nedan kan jag säga att skivan är rolig, poppig och catchig samtidigt som den är "djup" och reserverad. Deras stil och melodier är mestadels, till utsidan - influerad av Fall Out Boy, Rory och The Used. Sången kan bli tjatig men tack vare att det finns ett märkbart skiftande tempo så är den inte alltid allt för långtråkig och man behöver inte stänga av musiken.
Skivan inleds med "A Kid Called Down" som är en av deras äldsta låtar. Vid första sekund blev jag imponerad, då den öppnar med ett både originellt och sarkastiskt intro, följt av en som väntat väldigt catchig refräng. Märkvärt är att texten är skriven för en del år sedan, och således på ett helt annat sätt. Fylld med självdistans, drömmar och insikt slår den starkt och är en skitbra inledning.
Efter detta hade jag givetvis högre förhoppningar än innan, vilket slutade i att jag blev besviken när jag satte på "Cut/Paste", som ni för övrigt kan höra på deras myspace.
Till en början låter det som något i stil med Rory, men inte länge därtill.
Kanske är det så att jag föredrar ekvationer snarare än huvudräkning. (Bra metafor!?) Nej, låten har en tillfångatagande inledning, roliga delar och en soft melodi - men håller inte hela vägen. Mycket mer än så är det inte, refrängen bjuder dock på ett stycke roligt stycke som i detta fall räddar denna allt för typiska poplåt:
"I hope you enjoy your dream tonight, I haunt you like Kreuger!"
Tempot förändras tyvärr inte speciellt mycket genom de första tre låtarna vilket gör att man blir lite uttråkad, och ännu mer uttråkad blir man när den fjärde låten "Split This Cake" kommer. Den byter förvisso stil och tempo, men är för seg för att passa in med resten. Sången är sommarsoft, och trots att den inte att den är halvbra så är refrängen något man snabbt börjar sjunga med till, och får en att lyssna vidare.
Kid Down är som bäst med låtar som "Red Lights" och "Nothing More, Just A Lie". De visar med dessa låtar att de kan vara originella och att de har talang. De får till det ordentligt och dessa var låtarna de som jag senare gick tillbaka till.
Det Kid Down's sångare Eric Höjdén lyckas så bra med är övergångarna. Han har en otroligt passande stil, samtidigt som hans snabba sång är len och lätt att lyssna på.
Trots det, så misslyckas han i den halvlugna låten "Luck comes easy". Dess budskap ruttnar bort i en tråkig miljö som från första sekund efterliknar The Used och deras lugna melodier.
Inte för upbeat med softa och snabba trummor tillsammans med sådan sång, trallar man sig genom skivan. Sköna popmelodier, GO-intron och överraskande mellanspel gör detta verk och dess helhet till något som man återgår till.
"Get up again - Over and out" är dock, precis det man inte vill höra som sista låt.
Den raserar sinnesstämningen som man efter 8-10 låtar byggt upp. Även om texten har stor betydelse för någon eller något så har denna seriösa text om ångest och gråt inget där att göra.
'and The Noble Art of Irony' är dock en ganska lyckad satsning av BH/Epitaph. Med största sannolikhet kommer den tyvärr bara att skapa en väldigt ung fanbase, som jag tycker det är synd då skivan är en genuin release och så sommar-poppig som den någonsin skulle kunnat vara. Killarna i Kid Down har mycket att ge, och detta släpp är är kanske inte perfekt, men det är en stark och imponerande start. Skivan bjuder på besvikelser men är också en garanterat rolig, catchig och stämningshöjande vårrelease!
Låttips: "A Kid Called Down", "Nothing More, Just A Lie", "If you're Sark, then I'm Vaughn".
CAPE | URL